Therése Sördal

Varför lyckas jag alltid hamna vid konstiga människor på bussen? Idag när jag skulle hem från skolan hamnade bredvid en jätteläskig kille, eller mer konstig. Jag satt på sätet längst in och två hållplatser innan jag skulle kliva av, sätter sig en 40-årig kille bredvid mig. När jag sträcker mig för att plinga reagerar han på att jag ska av vid nästa hållplats. Han började kolla på mig flera gånger (säkert 20 gånger inom loppet av 20 meter) men jag antog att det bara var för att han skulle vara beredd ifall jag skulle resa mig. När bussen sen stannar säger jag "ursäkta" men han reagerar inte och stirrar bara rakt fram.  Jag säger "ursäkta" igen lite högre men får fortfarande ingen reaktion. Säger "ursäkta" en tredje gång och puttar lite på honom med handen, men åter igen ignorerar han mig och fortsätter att stirra rakt fram. Folk på bussen börjar reagera och kolla bakåt. Tillslut, med halva bussen stirrandes på mig, puttar jag till honom lite hårdare med handen och frågar ifall han kan flytta på sig eftersom jag ska av. Och då, kanske tio sekunder efter frågan och med ett fortsatt stirrande rakt fram, reser han sig upp och låter mig springa av bussen när dörrarna håller på att gå igen. Hann precis gå av och var överlycklig över att killen inte plockat fram någon kniv eller annat läskigt i bussen. Jag funderar på att bli en av dem som ställer väskan bredvid mig och låtsas sova under hela bussfärden, så ingen kan sätta sig bredvid mig... känns säkrast så.

Nu har jag suttit och räknat en massa jobbig matte och förtjänar att sova. Så, god natt!

Hur många gånger har man sagt att man inte klarar det? Att nej, det är ingen idé det kommer ändå inte att fungera. Och hur många gånger har man inte känt att man inte är nödvändig? Att man inte gör någon skillnad i världen, bara finns av en slump. Jag vet hur många gånger. Alldeles för många. Varför ödslar vi ens tid på att oroa oss och må dåligt över saker som vi oftast inte kan påverka ändå? Den gången då man sa något pinsamt, att varför sa jag det? Eller varför ramlade jag mitt i matsalen? Eller varför har jag så stor näsa?  Jag tycker såhär: skit samma, det är som det är. Du har redan sagt det, och förmodligen kommer de andra inte ens ihåg att du sagt det. Och om, ja då får man väl helt enkelt strunta i det. För varför ska man gå runt och må dåligt över ett "snedsteg", som ändå oftast är extremt litet? Om man jämt skulle gå och fundera på om det man sagt var rätt eller inte så skulle man tillslut dö av ångest. Och om man ramlat mitt i matsalen, visst var det kanske pinsamt. Men det var en gång, och andra fick sig ett gott skratt, du gjorde helt enkelt någon annans dag. Och om folk väljer att gå och fortsätta nöta på händelsen, att sarkasmen och spydigheten tar över, vem är det som är patetisk då? De. Hur mycket till liv kan man ha om den största och roligaste händelsen i deras liv var ditt "misstag"? Och om man har en stor näsa då, vem bryr sig? Det är fortfarande personen i sig som är det viktigaste. Självklart spelar utseendet en stor roll när det gäller första intrycket, men seriöst.. det är inte näsan, ögonen, öronen eller vad annat komplex man har som är den betydande delen i ditt utseende. Sedan är det ditt kännetäcken, har du en större näsa så passar det dig eftersom det är just du. Eller har man sneda ögon, liten mun eller utstående öron, så passar det just dig. Det finns ingen annan än du som bryr sig så mycket om att din näsa är lite större, alla andra är redan för upptagna med att tänka på sig själva. Och som sagt, det är ändå personligheten som spelar roll i den stora hela. Skulle du hellre vara snygg och utan personlighet än mindre snygg med världens härligaste personlighet? Inte jag.

Och absolut, jag går själv runt med massa tankar och även komplex för hur jag ser ut. Att säga att jag inte har ångest ibland eller mår dåligt över smådelar av mig själv vore att ljuga. Alla har vissa dagar då man mår lite sämre. Fast.. om man räknar bort de få dagar som man mår mindre bra, så är det ju endast de bra som återstår. Och för mig vinner de bra dagarna över de dåliga, helt klart. Och fastän alla tankar och komplex kan jag definitivt säga att jag är perfekt. För jag är udda och i mina ögon är udda perfekt. Jag skulle aldrig vilja byta ut delar av mig själv för att se bättre ut, vara roligare eller vara smartare. Jag vill helt enkelt bara vara mig själv, varför skapa en kopia?

En liten kompis fick kleta i mitt ansikte. Utöver det så cyklade jag till Natta tidigare idag och hade knytkalas med töserna. Himlans mysigt och nu är jag slut.
Ps. Jag saknar Ulrika. Ds.

Haha jag måste bara säga att jag älskar dig söta mamma och att jag känner mig fruktansvärt elak just nu. Skrev ju att jag tagit bort piercingen och fick genast en överlycklig kommentar av mamma som kikat in, att "gud vad bra, nu är du äntligen fin igen!". Men... grejen är ju den att jag inte har tagit bort den. Skulle bara vara sådär jättekul som alla andra bloggare och ljuga lite. Kommer nog inte att ta bort den på ett tag heller då jag gillar den, har liksom blivit lite kär i den. Kär i en metallkula, vettigt. Men den har blivit en del av mig, metallkulan är en del av Therése. Haha så... förlåt än en gång mamma, på riktigt.

Vet ni vad jag gjorde när jag kom hem från skolan idag? Jag tog ur piercingen. Har funderat på det i några dagar, eftersom jag mest tycker att den är ivägen, men har inte riktigt vågat. Men tji fick den, nu så är den borta!

Blogglustan har försvunnit helt och hållet. Något som istället ökar är längtan till Kina, om precis en vecka sitter jag på planet påväg till Shanghai. HUR ballt är inte det? Nu ska jag kolla på PH och skratta lite mer åt bilden, hejdå!

För första gången på över en vecka, ska jag inte isolera mig med tonvis av skolböcker den här kvällen. Istället ska jag lata mig så mycket det bara går eftersom det ändå kommer att börja snart igen. Det var väl det, hejdå. Ps. Jag tror faktiskt att jag ignorerar nyttigheten idag och köper en chokladkaka. Ds.

Jag vet inte hur många gånger jag har gått och undrat över vad jag ska bli när jag blir stor. Frågan börjar skrämma mig ännu mer eftersom jag i princip räknas som stor nu. Om drygt två år bör jag ha börjat med studier som ska ta mig till min framtida karriär. Och jag vet inte, men det känns som att jag borde sluta tänka. Jag har en känsla om att allt det här kommer att lösa sig, och att jag kommer bli nöjd med mitt liv. För jag hatar att ge upp och gör det inte heller, så faktiskt... jag ska sluta tänka och låta livet styras av impulsiviteten.

Pluggat hela dagen och när som helst  ska jag övningsköra. Ikväll är jag hemma med familjen och äta sushi. Resten av helgen ska jag plugga, awsome.

Idag har jag gått i skolan, gjort marknadsundersökning, övningskört med körskolan, hämtat ut kläder från H&M och pratat lääänge med Bull i telefon.
Skolan är för mycket, UF går framåt, körandet blir bättre, kläderna var inte mina och samtalet var kul.

Nu ska jag göra nudlar, favoritmaten för tillfället, och efter det plugga på Kina. Hejdå!

Ska äta nudlar nu och senare ska jag träna med Bull. Möjligtvis plugga också, spännande!

Sitter och hejar framför tv:n där valet är. Fortfarande en massa spring i benen, kanske hoppa i sängen lite senare?

Idag var jag på bio med min far och lillasyster och såg Vampire Sucks. Hade en sak i sig där jag trodde att jag skulle kvävas av mitt eget skratt, men utöver det blev jag ganska besviken då jag hade hoppats på... mer? Nej, lite av en flopp.
Efter bion åkte vi hem och gjorde en supersallad med alla goda ingredienser man kan stoppa i en sallad, superb! Ostkaka med jordgubbssylt stod som kvällens efterrätt, vilken vi gottade oss med framför tv:n till The Breakup. Nu då? Tänkte borsta tänderna och sen sova.

Okej... är nog inte så frisk som jag ansåg mig vara. Huvudet håller på att sprängas, är helt slut i kroppen (känns som att jag tränat i timmar) och jag kommer att somna när som helst. Så hejdå världen, jag kryper in i mitt ide igen och vaknar inte förrän om några månader. Ps. Jag saknar livet. Ds.

När man ligger hemma dagarna i ända blir man ganska rastlös. Dessutom, vad har hänt med bloggen? Folk har puttat på mig och sagt att jag nästan inte skriver någonting längre, och herregud det gör jag inte. Nästan inte ett enda inlägg har mer än två rader text i sig, om ens det. Vet inte riktigt varför mängden meningar har försvunnit, brist på fantasi kanske? Eller rent utav ork. För i själva verket älskar jag att skriva, eller snarare skriva av mig. Men ett av skälen till varför bilderna blivit fler och meningarna färre: bilder säger tio gånger mer än ord. Istället för uttrycka en känsla med tusen överflödiga ord kan man uttrycka tusen känslor med en endaste bild. Med andra ord så har jag gjort det väldigt simpelt för mig, och låtit bilderna vara meningarna. Tafatt och penibelt och rent utav jättetöntigt inlägg, men som sagt: Jag älskar att bara skriva och inte tänka fastän jag tänker.