Therése Sördal

Ingen bra dag, ganska tjurig för all stress. Tur att man har vänner som står ut med en ändå.

Första advent idag och oj vad jag har flugit runt i julstaden Uppsala. Vi har köpt gran och vi har handlat filtar och jag har fixat och donat med allt möjligt. Vid halv fem drog jag och far ner på stan för att kolla på adventfyrverkerierna och det var lika fint som alltid. Kan vara en av de bästa sakerna som händer på hela året. (25 dagar kvar till jul!)

Idag har jag gått och varit nervös hela dagen inför den muntliga delen i svenskanationella. Helt i onödan. Tränat och tränat både igår och hela dagen idag, men så hinns jag inte med utan får göra nästa fredag istället. Toppen som Jenny sa, nu behövde jag ju faktiskt inte vara nervös idag utan kan vara det nästa fredag istället. Bra poäng, Gud så skönt... Men, efter skolan drog jag ner på stan och fikade på Coffeehouse by George med Nathalie och Jenny. Efter det åkte jag hem och vid sju kom Mimmi. Sjukt kul att äntligen få träffa finisen som jag inte sett sen i somras eftersom våra livsscheman (?) inte alls vill matcha varandra. Myskväll med Grey's, Pensionärsjävlar, Idol och Mimmi. Mycket bättre kunde det inte ha blivit.

Nu ska jag lägga mig ner och kolla på danska paradise hotel. Och jag säger då det till er som inte tittar på det: att gör det! Så galet mycket bättre än det svenska, att man blir besatt av programmet är en underdrift. Man näst intill avgudar det. (Och en hemlis, bara killen vid namn Kaspar gör programmet värt att kolla på. Löjligt snygg.)

Igår var det Gränbymässan med UF och det gick riktigt bra! Försäljningen blev bättre än förväntat och nu blir det bara att hålla i till nästa mässa. På kvällen gick jag på Harry Potter med Bull, och guuuuud vad bra den var! Ron... helt seriöst, man blir ju nästan kär i pojken för att han är så gullig.

Nu ska jag äta min koglass som världens bästa mormor köpte till mig, mjoms!

Nationella prov i svenska C idag, fem hela timmar. Jobbigt innan men när det var över var jag mer lättad än på riktigt länge.
När jag kom ut möttes jag dessutom av världens finaste vinterväder. Och förresten, vet ni vad? Det är 31 dagar kvar till jul. 

Samma läskiga kille klev på bussen på samma hållplats idag, tack gode Gud så hade jag ju en bredvid mig så jag slapp honom. Meeen... helgen då? Kommer bli stressig. Har massor att stå i, sjukt mycket i skolan och tre mässor för UF. Och inte bara det att det är mycket, detta kommer att ske på bara tre veckor. Jag kommer dö. MEN det är inte bara jobbiga saker i helgen, imorgon åker jag faktiskt till Stockholm för att fira min fina kusin!! Det kommer bli super, jättesuper.

Varför lyckas jag alltid hamna vid konstiga människor på bussen? Idag när jag skulle hem från skolan hamnade bredvid en jätteläskig kille, eller mer konstig. Jag satt på sätet längst in och två hållplatser innan jag skulle kliva av, sätter sig en 40-årig kille bredvid mig. När jag sträcker mig för att plinga reagerar han på att jag ska av vid nästa hållplats. Han började kolla på mig flera gånger (säkert 20 gånger inom loppet av 20 meter) men jag antog att det bara var för att han skulle vara beredd ifall jag skulle resa mig. När bussen sen stannar säger jag "ursäkta" men han reagerar inte och stirrar bara rakt fram.  Jag säger "ursäkta" igen lite högre men får fortfarande ingen reaktion. Säger "ursäkta" en tredje gång och puttar lite på honom med handen, men åter igen ignorerar han mig och fortsätter att stirra rakt fram. Folk på bussen börjar reagera och kolla bakåt. Tillslut, med halva bussen stirrandes på mig, puttar jag till honom lite hårdare med handen och frågar ifall han kan flytta på sig eftersom jag ska av. Och då, kanske tio sekunder efter frågan och med ett fortsatt stirrande rakt fram, reser han sig upp och låter mig springa av bussen när dörrarna håller på att gå igen. Hann precis gå av och var överlycklig över att killen inte plockat fram någon kniv eller annat läskigt i bussen. Jag funderar på att bli en av dem som ställer väskan bredvid mig och låtsas sova under hela bussfärden, så ingen kan sätta sig bredvid mig... känns säkrast så.

Hur bra är inte Blunts nya album, och hur bra är inte den här mannen? Och jag måste faktiskt erkänna.. att fastän jag älskar att vintern äntligen är här, så kan man ju inte inte börja längta efter sommaren när man ser hans video.

Vaken nu och snart ska jag bege mig ut i det fina vita vädret.

Vet ni vad jag tycker är en av de mest irriterande och jobbigaste sakerna? Att sitta och försöka räkna matte när man absolut inte förstår någonting hur mycket man än försöker. Helt seriöst så kan verkligen vara en av de värsta sakerna i världen, tror inte det finns så mycket annat som ger mig samma panik, ångestattacker och aggressioner som oförklarlig matte. Hemskt!

Seriöst? Gud måste verkligen älska mig. Se vad som händer med önskningen jag hade igår, den slår in redan idag!! Snö i massor och vintern ÄR här. Så himla bra.

Bilder: P&L 2010                  Jag längtar så himla mycket till sommaren 2011. Den kommer bli helt sjuk. Dessutom saknar jag sommaren 2010. Så bra.

Paus från matteräknandet + Kolla på kvällens Paradise hotell (som jag spelat in) + Äta m&m

- We heart it
MINUS TIO GRADER!!! Vintern är bannemig påväg, underbart! Nu väntar jag bara på den jättejättefina snön som ska falla och lägga sig som ett vitt duntäcke över hela marken. Förresten har jag massa att stå i, jag som trodde att jag nästan var fri från skolarbete ett tag fram över. Så fel man kan ha...

Nu har jag suttit och räknat en massa jobbig matte och förtjänar att sova. Så, god natt!

Tror aldrig att jag kommer ledsna på den här verisionen av Håkans låt. Så himla himla bra så jag tror jag dör.
(Dessutom skrattar jag lika mycket varje gång över killens sista kommentar.)

Hur många gånger har man sagt att man inte klarar det? Att nej, det är ingen idé det kommer ändå inte att fungera. Och hur många gånger har man inte känt att man inte är nödvändig? Att man inte gör någon skillnad i världen, bara finns av en slump. Jag vet hur många gånger. Alldeles för många. Varför ödslar vi ens tid på att oroa oss och må dåligt över saker som vi oftast inte kan påverka ändå? Den gången då man sa något pinsamt, att varför sa jag det? Eller varför ramlade jag mitt i matsalen? Eller varför har jag så stor näsa?  Jag tycker såhär: skit samma, det är som det är. Du har redan sagt det, och förmodligen kommer de andra inte ens ihåg att du sagt det. Och om, ja då får man väl helt enkelt strunta i det. För varför ska man gå runt och må dåligt över ett "snedsteg", som ändå oftast är extremt litet? Om man jämt skulle gå och fundera på om det man sagt var rätt eller inte så skulle man tillslut dö av ångest. Och om man ramlat mitt i matsalen, visst var det kanske pinsamt. Men det var en gång, och andra fick sig ett gott skratt, du gjorde helt enkelt någon annans dag. Och om folk väljer att gå och fortsätta nöta på händelsen, att sarkasmen och spydigheten tar över, vem är det som är patetisk då? De. Hur mycket till liv kan man ha om den största och roligaste händelsen i deras liv var ditt "misstag"? Och om man har en stor näsa då, vem bryr sig? Det är fortfarande personen i sig som är det viktigaste. Självklart spelar utseendet en stor roll när det gäller första intrycket, men seriöst.. det är inte näsan, ögonen, öronen eller vad annat komplex man har som är den betydande delen i ditt utseende. Sedan är det ditt kännetäcken, har du en större näsa så passar det dig eftersom det är just du. Eller har man sneda ögon, liten mun eller utstående öron, så passar det just dig. Det finns ingen annan än du som bryr sig så mycket om att din näsa är lite större, alla andra är redan för upptagna med att tänka på sig själva. Och som sagt, det är ändå personligheten som spelar roll i den stora hela. Skulle du hellre vara snygg och utan personlighet än mindre snygg med världens härligaste personlighet? Inte jag.

Och absolut, jag går själv runt med massa tankar och även komplex för hur jag ser ut. Att säga att jag inte har ångest ibland eller mår dåligt över smådelar av mig själv vore att ljuga. Alla har vissa dagar då man mår lite sämre. Fast.. om man räknar bort de få dagar som man mår mindre bra, så är det ju endast de bra som återstår. Och för mig vinner de bra dagarna över de dåliga, helt klart. Och fastän alla tankar och komplex kan jag definitivt säga att jag är perfekt. För jag är udda och i mina ögon är udda perfekt. Jag skulle aldrig vilja byta ut delar av mig själv för att se bättre ut, vara roligare eller vara smartare. Jag vill helt enkelt bara vara mig själv, varför skapa en kopia?

Bulle har precis gått hem. Idag har vi träffats för första gången på över tre veckor, varit på stan, suttit på Wayne's för att göra den traditionella skanningen av skolkatalogen, frusit, spontanköpt pizza, kollat på Paradise hotel, kollat på Robinson, pratat massvis och skrattat mer än lagom. Nu är jag slut och ska sova för imorgon bär det av till Stockholm!

En liten kompis fick kleta i mitt ansikte. Utöver det så cyklade jag till Natta tidigare idag och hade knytkalas med töserna. Himlans mysigt och nu är jag slut.
Ps. Jag saknar Ulrika. Ds.

Idag har jag suttit på Wayne's café, med Klara, i timmar. På vägen hem skulle jag köpa jäst men lyckades även hitta något som var lite mer spännande.